om du vill ha en idiot lägg din hand i min

Glitter och rosor..
Glitter..
 
Gick från världens bästa dag till den sämsta.
Just nu är jag sådär glad och väldigt ledsen och arg på samma gång. Olycklig och vill bara gråta. Men det går ju inte. Inte en tår. Varför ska livet vara så sorgligt ibland? Man kan gå från världens lyckligaste till att bara vilja sjunka genom jorden och försvinna för all evig tid.
 
Det finns så mycket jag vill säga, skriva ut här. Men jag finner inga ord, kan inte komma på något sätt att beskriva mina känslor på. Jag är glad för att jag har mina vänner, några som aldrig skulle lämna mig ensam ute i regnet för att dö. Det är den bästa känslan som finns. Sen finns det ju också människor man inte ens vill veta av, vilken tur att jag inte har träffat många sådana människor i mitt liv. Men att tänka på dem får mig att må så dåligt, varför avskyr jag dem. och varför avskyr det mig?
 
Om jag nu inte kan beskriva hur jag känner, så skulle jag åtminstone kunna berätta hur jag vill känna.
Jag vill vara lycklig, gråta glädjetårar och kunna njuta av mitt liv. Jag vill heller inte att alla ska tro att jag fortfarande är lika deprimerad som innan. Jag är inte likadan längre, jag har försökt och lyckats att få nya vänner och leva ett 'normalt' liv igen. Jag vill kunna gråta och veta att allt kommer att lösa sig, förut har det varit så att när något hemskt hände så var allt kört. Man ville bara lägga sig på golvet och gråta tills man inte fanns mer. Men det är inte så, hur dåligt man än mår så måste man hitta någon eller några som står vid ens sida, kan hjälpa en och stötta en genom allt. De ska inte bara lämna en där ensam. De behöver inte vara med hela tiden, bara att veta att de tänker på en hjälper.
 
Jag har hittat mina vänner, och jag har min familj. Men det saknas alltid någon. Den någon är en jag känner, en person jag skulle vilja ha som en nära vän. Mer än så. Det är så svårt att nå fram, vet inte vad jag ska göra eller säga. Tittar ner på telefonen, ska jag ringa, smsa eller vänta på att något ska hända? Att det ska vara så svårt att nå fram till någon man tycker om så fruktansvärt mycket att det gör så ont i hjärtat, ont i magen och man vet inte vad man ska ta sig till. Jag vet inte ens om han tycker om mig, vet inte vad jag ska göra alls.
 
Just nu är jag förvirrad, men ingen kan hjälpa mig förutom jag själv. Jag ska klara mig igenom detta, och då kan jag äntligen bli lycklig igen. Då ska jag ha han vid min sida, han som gör mig glad när jag är ledsen, får mig att skratta när jag är olycklig. Det är inte svårt, man måste våga.. våga ta tag i sitt liv och möta sina värsta mardrömmar för att lyckas. Annars är vi ingenting. Vad ska vi annars leva för..? Jag ska lyckas..
 
Jag vet knappt själv vart jag vill komma med detta inlägget, men som sagt så kan jag inte skriva ned hur jag känner på 3 ord. Att jag ens lyckades att skriva någonting alls. Jag är inte så olycklig som det låter, idag är det en sån där grå och trist dag. Känner mig bara tom.











Kom ihåg mig?
Hej! Fanny heter jag, är 22 år och bor utanför Ronneby med min sambo Emil och vår dotter Hedda. Här kommer ni att få ta del av min vardag som består utav hästar matlagning, fotografering och lite andra äventyr.